Kollar på bilder från när jag och min kära man var i sälen tillsammans. Vill tillbaka eller så vill jag att det händer igen, för jag ser verkligen lycklig ut och han ser verligen lycklig ut, verkligen genuint och jag minns det som att det var något som verkligen fick mig att le, inte bara på utsidan utan på insidan också. Det finns allt för få sådana stunder som jag faktiskt minns. Och om jag inte minns helt fel var jag så lycklig på grund av att jag var med min man, så det är nu min borderline kommer in och vill leka med mitt huvud.. "Han kommer inte tillbaka" oron över att han inte ser mig på samma sätt längre är ett eko i mitt huvud. Rädlsa, ångest, utmattning. 

Det enda jag vet som kan hjälpa mig i denna stund är att distrahera mig med något. Men tänkte först skriva om detta för att vara lite personlig. Sen hoppas jag inte min älskade pojlvän får se detta. Han är bara borta en natt.. Ja, jag vet, en natt är inget. Dock, i min värld, är det en stor sak. Men ska försöka sluta förklara mig nu för att knappt jag förstår min diagnos, hur ska jag då kunna förvänta mig att någon annan ska göra det. 

PEACE: